Vemod

Allt är bara just nu, här och nu. Det här är helt nytt för mig! Jag lever inte i min suicidplan och tänker inte på suicid. Jag är inte aktivt suicidal, men det är okej om jag blir avbruten NU. Jag vågar också planera lite för framtiden. Vemodet finns där. Jag känner en sorg över mitt eget vemod, samtidigt tycker jag om vemodet (en stund varje dag). Jo, det är nog så att jag till och med stolt över mitt vemod, ett vemod som blir vackert i akvarellens ansikte.

Svart är ingen färg

Jag har upplevt att mitt liv fullkomligt försvann i en hög med aska. Inte vit, inte svart men i en nyans däremellan. En dag i mörkrets innersta kärna kände jag att det fanns något som var orange i allt det grå. Glöden. Tillräckligt för att det skulle ta ny fart, men jag eldar inte längre med samma virke … det jag eldar med nu har en mycket behagligare och långsammare låga, men det börjar kännas varmt igen.
På Leonardos tid och MIN målas det med organiska pigment, malakit, lapis och jordfärgerna de vackra som går från ljus ockra till det röda, bruna gröna. Pigmenten mals ner och blandades med ägg eller senare med olja. Svart var sot på Leonardos tid och helt naturligt ingen färg.

Så nu sitter jag här njuter av mina pigment, bara orden terra verde, sinna, umbra … får mig att se färg …

Paradox

Suicidalitet är en sjukdom som alla andra. Kärleken och längtan efter närhet finns naturligt kvar även om det inte märks. Paradox. Ett både och, längtan bort och längtan till livet och gemenskapen. En oförmåga att kunna känna och uppleva gemenskap, där utanförskapet är en del av sjukdomen. Allt detta är oerhört smärtsamt. Att känna sig som ett passivt offer för yttre omständigheter som depression, relationsproblem eller existentiella frågor. Att vilja dö, men samtidigt vara rädd för att förlora kontrollen. Att impulsen ska ta över. En paradox igen.

Dagrummet

Jag slår mig ner en stund i den kantiga fåtöljen i dagrummet. Någon går genom korridoren med en tvångstanke att bara gå. Rullar ihop sig vid mina fötter som en liten stackars varelse sökande efter mänsklig närhet. Var gör vi här alla tunga själar i denna märkliga del av verkligheten. Jag får inte nästa Xanor förrän om två timmar. Uthärda inte bryta ihop. Uthärda vara normal. Vad är det? Vi försöker leva våra liv. Vi önskar alla att vi orkade leva våra liv. Vi önskar det mer än ni andra som inte har känt hur suicidtanken försöker kväva er. Vår önskan att leva syns inte. Den hörs bara genom ett skrik av smärta. Ett skrik som river i oss efter en längtan efter en liten stund av livsglädje.

Vill Du bli frisk?

Frågan har sitt berättigande. Det är inte självklart, mannen som en gång fick frågan hade varit sjuk i trettioåtta år. Kanske var sjukdomen hans enda identitet?
Mannens svarar inte direkt ja, utan beskriver vad han inte klarar av i livet. Han orkar inte ta för sig, andra tränger sig före. För mannen handlade det i första hand inte om att vara frisk eller sjuk, utan vilka konsekvenserna var av sjukdomen.
Depressionen kan vara förrädisk behaglig och den lägger sig som en skyddande dimma mot omvärlden. Den är också ett skydd mot det som är för svårt för oss, en problematik som vi inte just då orkar ta hand om. Det är lätt hänt att stanna där för länge. Det är lätt hänt att undvika att ta i tu med det som är problematiken. Ett både och - sjukdom och dess konsekvenser - friskhet och dess konsekvenser.